Det här är ju hysteriskt! Ser nu att jag bloggat sist i mars (!!!) och då lovade (mig själv mest för jag har nog inte just nån annan läsare...) att jag skulle skiva oftare. Nå, mitt mål var ju att öka mitt skrivande med 100 %. Alltså från 1 inlägg per år till 2. Och det hann jag ju i alla fall Man får vara glad för det lilla man lyckas åstadkomma i livet
Jag har lyckats lära mig en massa funktioner på min mobil, och det är jag också glad över Har blivit lite beroende av den faktiskt.....
Till helgen har Johan och jag planert att åka till Umeå och besöka Linnea (min dotter) och Jesper, och det är jag glad över . Erik (min son) följer med för att besöka sin flickvän som numera bor där, och det är han väldigt glad över att få göra.
Nu ska jag återgå till mitt arbete (vilket jag är glad över att jag har!)
Idag är tekniken och jag inte bästa vänner! Varken mobil eller jobbdator funkar:( Anledningen till att mobilen inte funkar är att jag bytt från Telia till Halebop och dessutom även bytt telefon! Jag har bytt till en modell som jag inte behärskar och förmodligen aldrig kommer att använda alla funktioner på. Jag borde nog ha bytt mig till en med stora knappar som man kan ringa och sms:a med. Det borde jag ha nöjt mig med, men nej! Jag valde ju en Samsung Galaxy SIII 4G. Som om jag någonsin kommer att förstå den mobilen..... Ha! Dessutom sket det sig med bytet från Telia till Halebop! Nå, det är väl bara att försöka ha tålamod och hoppas att det löser sig till slut.
Min jobbdator accepterar inte mig som användare idag! Jag kommer in på mailen och internet men sen är det stopp! Jag har inte tillgång till de program som jag måste ha för att kunna utföra mitt arbete. Jag säger bara "Suck..."
Det är längesen jag bloggat men nu ska jag försöka ta nya tag och skriva oftare än vad jag gjort det senaste året. Åtminstone liiite oftare. Kanske ökar mitt skrivande med 100 procent! Är det att lova för mycket? Istället för att skriva 1 gång/år så skriver jag 2 gånger! Det är nog ett mål som jag borde kunna uppfylla.....
Så är vi inne i en rejält slaskig period. Förra helgens underbara skara är nog ett minne blott…. I tisdags cyklade jag till jobbet men nu vågar jag inte göra det förrän snön och slasket är helt borta från vägarna igen.
Jag har besök utav beaglen Freja denna vecka då hennes husse kör bandvagn på Kebnekaise. Att ha Freja hos mig innebär att jag hoppar upp ur sängen (sant faktiskt!!) kl 06.00, slänger på mig kläderna, väcker Freja (morgontrött beagle…) och tvingar med henne på en 1 timmes morgonpromenad. När vi väl kommit utanför dörren så piggnar hon till och tar täten. De senaste två mornarna har jag varit motvillig till promenaden pga slasket men jag har ändå genomfört den utan att korta av den. Är faktiskt lite stolt över mig själv
I lördags (påskafton) gjorde Elisa och jag ett litet uppträdande på en 50-årsfest. Det var en god vän från förr som fyllde år och jag tror inte att hon väntat sig att vi skulle dyka upp, och speciellt inte så som vi gjorde!! Vi hade ett grundmanus som vi improviserade hejvilt till. Så vilt att vi t.o.m. glömde bort att göra det allra roligaste! Men folk skrattade ändå så dom var nog nöjda. Det var ju bara vi som visste hur det egentligen skulle ha varit
Jag har ont i magen igen.... Är det av oro/stress eller är jag sjuk på riktigt? Jag önskar att jag kunde stänga av omvärlden helt och hållet en stund och bara fördjupa mig i någon bok, men det orkar jag inte. Jag orkar inte koncentrera mig tillräckligt länge för att förstå någon handlig i boken eller så somnar jag innan jag hunnit läsa mer än en mening.
Jag borde må bra och känna mig lugn. Kan ju bara säga att om jag inte hade haft Johan så skulle jag nog ha brutit ihop för länge sen. Det kanske är sömnbristen som gör att jag känner så här.
Just nu känns det som om Livet är en fest som jag inte fick inbjudan till. Jag står utanför och tittar in genom ett fönster och ser hur alla andra roar sig.
Detta mörker som omger oss nu suger energin och glädjen ur oss..... Själv mår jag bra men när någon i min närmaste närhet mår dåligt så påverkar det mig med. Jag önskar att jag kunde gå in och bära känslorna och smärtan istället. Jag är mer luttrad och van. Nu måste jag stå vid sidan om och bara se på................ med en värkande oro i magen.
Jaha! Så var det slut på 2010. Idag har det varit lite av en latar-dag. Men det unnade jag mig väl för det har varit fullt upp nu under några dagar. Min mor fyllde nämligen 80 år igår och det blev en stor fest! Drygt 50 personer, släkt och vänner ville fira min mamma. Festen hölls i Nikkalas hembygdsgård och min syster och jag + våra barn och män skötte ruljangsen. Min svåger Leffe stod för kockandet och det blev en supergod lax-soppa! Anna-Lena dök upp och bjöd på en enmansföreställning och mamma blev väldigt överraskad:)
Men nu ikväll är det alltså nyårsafton! Johan och jag har njutit av en god middag och lite vin! Nu blir det efterrätt med kaffe och sen blir det lite skumpa! Vi planerar att hinna ut på stan och se fyrverkerierna. Förra året hann vi bara till korsningen Åkergatan/Björnholmsgatan när det började smälla, men i år planerar vi alltså att hinna till stranden:)
Idag för 34 år sedan så slogs mitt och många andras liv i spillror. Vi var ett gäng på fyra flickor som hängde ihop sen barndomen. Vi kunde vara så ovänner ibland och svor att vi ALDRIG skulle prata med varann igen. Men det gick över och så var vi bästisar igen. Ibland gaddade vi ihop oss två och två..... men det slutade alltid att vi blev vänner alla fyra igen.
Vi hade just klivit in i tonåren när en av tjejerna dog. Den 6 oktober 1976. Det var en onsdag, precis som i år. Hon blev påkörd av en lastbil i närheten av där jag bodde. Livet blev sig aldrig likt för nån av oss efter den dagen. Vi var i den åldern när man tror att man är odödlig, och så hände det en så fruktansvärd sak! Det fanns ingen krishjälp att få på den tiden. Familjen fick nog heller ingen hjälp, skulle jag tro. Kanske av prästen. Det var så smärtsamt och jobbigt för alla att prata om henne så man valde att lägga locket på och låtsas som att ingenting hade hänt och som hon aldrig hade funnits. Jag kan inte tala för dom andra men jag hade behövt få prata om henne. Igen och igen och igen! Tills jag hade bearbetat olyckan och fått lägga den bakom mig. Tills jag bara hade haft dom roliga och goda minnerna kvar. Och det finns sådana men dom är fortfarande så svåra att komma åt. Men jag kommer ihåg hur hon skrattade, att hon bara hade en smilgrop och spikrakt hår. Hon var otroligt söt och skulle ha blivit en riktig skönhet om hon hade fått växa upp.
Jag var till hennes grav idag. Det är 34 år sedan olyckan hände men fortfarande gör minnet ont.
Min familj är förföljd. Inte av någon myndighet, terroristgrupp eller någon ur vårt förflutna. Nej, utan av en enda ynklig förvirrad människa. Inte vän eller ovän, bara flyktigt bekant till mina barn. Stan är liten och man springer på folk ocfh varann lite överallt utan att man för den delen blir vänner eller överhuvudtaget har något som helst förhållande med varann. Men det förstår inte denna människa! Förra året var det min dotter som hade ett helvete med denna stalker! Och nu har det även drabbat mina söner! Vad ska man göra? Varför denna besatthet?
Jag hoppas verkligen att detta tar slut så att min dotter och min söner inte ska behöva känna obehag när de kommer i närheten av denna människa. "Bry dig inte om det" och "Låtsas inte om henne" har jag också sagt, men jag har insett att det inte är så lätt. Jag har förstått att det är svårt när allt mina barn gör blir till någon form av handling riktad mot denna person i denna persons fantasi! Denna person har ingen del i mina barns liv....men hon tror att hon har det.
Jag misstänker att du läser min blogg. och denna gång hoppas jag verkligen att du gör det!! Lämna mina barn i fred! Dom har aldrig och kommer aldrig att bli vän med dig! Det du håller på med hjälper inte dig att få några vänner. Inser inte du det? Ditt beteende är inte sunt.
Förföljelsesyndrom, stalkning, är att tvångsmässigt smyga på och förfölja en annan person. Det kan exempelvis handla om en psykiskt störd person som förföljer en känd person eller en person i sin umgängeskrets. Det kan även röra sig om att kontakta en person i sådan omfattning via telefon, brev eller e-post att det uppfattas som trakasseri.
Enligt Brottsföerbyggande rådet har mer än 600 000 personer i Sverige i åldern 18–79 år någon gång blivit utsatta för stalkning.
I facklitteraturen skiljer man mellan tre olika fall av syndromet:
Beteendet riktar sig mot personer i nuvarande eller tidigare umgängeskrets, till exempel tidigare förhållanden.
Beteendet riktar sig mot personer som för vederbörande är okända.
Beteendet riktar sig mot kändisar av något slag, det mest ovanliga fallet.
Det bör noteras att stalkning/förföljelse är lagligt i Sverige och kan användas i vissa syften, när det gäller att utreda ett brott. I andra syften skulle det vara olagligt att förfölja någon.
I dag saknas det en särskild bestämmelse om straff för systematiserad förföljelse. Förföljaren kan dömas för varje gärning som utgör ett brott men det saknas förutsättningar att betrakta helheten. Ett lagförslag har därför framlagts av regeringen 2010 om att straffbelägga stalking genom att införa brottet Olaga förföljelse. (Ur Wkipedia)
Jag trodde ju att övergången från sommar till höst skulle bli mjuk och försiktig så att man hinner vänja sig. Men inte.... Här kom hösten som ett expresståg från ingenstans! Det var ju en himla tur att man inte hamnade under det! Från att man ena dagen kunde ha kjol och sandaler så var det mössa och vantar nästa dag:( Närapå i alla fall! Jag försökte tappert kämpa emot och ville inte ha vantar men nu har jag resignerat.... Det är så himla kallt att cykla utan vantar:(
Igår var det dags för löning igen (Yipiiee!!) men den räcker nog inte så länge den här månaden heller:/ Min son ska köra halkbanan och det kostar ju en hel del. Men förhoppningsvis så har han körkortet snart!!
Min rygg har krånglat en del under senaste månaden och igår var det ont igen. Jag lade mig på golvet på spikmattan (Det hjälper faktiskt!) och somnade dit!! Dryga timmen låg jag där och märkena i ryggen var så djupa att dom inte försvann på hela kvällen!! Men skönt var det! Ryggen blev alldeles varm.
Ikväll planerar jag att åka till Johan och bli lite omhändertagen. Hoppas bara att han har tid att ta hand om mig lite......;)
...Vi körde ut till Lidingö och hem igen. Vi körde på en fågel och begravde den...nånstans vid en sjööööö". Nej det gjorde vi verkligen inte! Vi körde inte till Lidingö och vi körde inte på nån fågel heller! Inte än i alla fall. Fy tusan vilken dyster text Niclas Strömstedt skrivit!
Nej denna sommar har gått fort som f....! Vi har haft 3 uppträdanden under min semester. När jag säger "vi" så menar jag natutligtvis vår teatergrupp Dramaze. Vi hade vår show "Fem fräcka Fruntimmer" på Seskarö den 10 juli och i Säivis den 16 juli. Vi brukar ha kaotiskt innan första föreställningen av alla våra alster. Men denna gång.... Jag säger bara "Åh Herre jee!". Vi lyckads slå alla tänkbara rekord av kaos hittills! Vår ljus-/ljudtekniker Micke Oscarsson slet sitt hår i förtvivlan några timmar innan vi skulle stå på scen och skrek "Jag har ju inte ens sett hela sista akten!!". Och vi svarade "Det har inte vi heller!"! Anna-Lena och jag skulle avsluta hela showen med att hålla en kurs i........ Hmm ja, jag bör nog inte avslöja mer utifall att vi ska visa vår show nån mer gång. Men i alla fall, Sussi, Elisa och Erika skulle assistera oss i detta och fick först kännedom om det vid premiären. Live, alltså! Men hela showen blev väldigt, väldigt bra! Vi hade proppfullt hus och fick mycket beröm för allt!
När vi uppträdde i Säivis så var det premiär för oss med utomhusföreställning och vi upptäckte då att de headset med mikrofoner som vi har inte är sååå lämpade för utomhusbruk:/ Men föreställningen gick väldigt bra trots att vädret inte var de bästa. Det var mera synd om publiken än vad det var om oss för vi var ju hela tiden i rörelse och höll oss varma.
Den 17 juli äntrade vi scenen den sista gången för denna sommar. Det var i Nikkala på en pubafton där vi stod för musikunderhållningen. Vid sådana tillfällen sjunger vi alltså till förinspelad musik.
Trots att mycket tid har gått åt till träning inför föreställningarna (och då menar jag mycket tid:/) så har jag och Johan hunnit vara mycket i stugan i Nikkala ("Piikikivi" som stället kallas) och det har varit underbart. Det har varit bastu och grillning varje dag:). Badat i havet har jag dessvärre bara gjort en gång i år hittills och det var tillsammansmed min yngste son. Det gick stora vågor och vi hoppade, dök och skrattade:)! Det finns vissa saker som jag aldrig kommer att bli för gammal för!
Johan och jag har även hunnit med att se Bröts teaterföreställning "Låt stå!" på Vassholmen utanför Kalix! Den var mycket rolig och sevärd. Vi har även hunnit vara på rock-kväll på Sportbaren där Passion Lane var huvudnumret. Innan dem var det några lokala förmågor som uppträdde. Det blev en kväll med drag!! Upptäckte att jag var bland de äldsta i publiken men det skiter jag i! Att "rocka loss" är ytterligare en sak som jag aldrig blir för gammal för! Hoppas Sportbaren har fler såna här rock-kvällar! Det tar dock på krafterna att delta som aktiv publik! Johan försökte övertala mig att vi skulle ta en taxi hem för han var så slut men jag stod på mig och bogserade hem honom:)! Man är väl ekonomiskt lagd! Vi hade ju inte mer än ca 10 min gångväg!
Nu har både Johan och jag börjat jobba igen men trots det så är ju inte sommaren slut än! Hoppas vi hinner uppleva nåt mer skojsigt!!
Jag undrar verkligen om det inte är svårare att vara förälder idag än vad det var förr! Jag menar inte att det är så många fler faror som hotar våra barn nu för tiden. Nej, det är svårare på andra plan. Det krävs föräldra-medverkan i allt barnen gör! Dagis, skola och fritidintressen, you name it!
När jag var barn och tonåring (På stenåldern, skulle säkert mina barn tillägga!) så behövde inte föräldrarna ha så mycket kontakt med skolan överhuvudtaget. Det fanns ju ingen anledning till det heller! Respekt för läraren fanns bland eleverna och deras föräldrar. Vad är det som har gjort att den försvunnit? Idag är det svårare att klara skolan om man inte har föräldrar som bryr sig och ställer krav (och det finns det ju tyvärr barn som inte har det). Jag kan inte komma ihåg att det var mina föräldrar som ställde krav. Skolan och lärarna gjorde ju det däremot!
Idag så verkar det också vara så att om ett barn vill satsa på något fritidsintresse så krävs det att föräldrarna ställer upp och hjälper till. Stackars de barn som har föräldrar som inte har tid eller ork, eller pengar. Eller helt enkelt skiter i ungens fritid! Hur går de för dem? Har de nån chans att slå sig fram i t ex nån sport?
När jag var barn så bedrevs det olika aktiviteter i skolan på kvällarna och man prövade ju på allt! Jag lärde mig bl a knyta makramé, sy korstygnstavlor, spela pingis och corona, lägga första-förband och på fredagarna blev vi t.o.m. lite småreligiösa för då var det dags för ”Fredagsträffen”! Man deltog i allt som dök upp och våra föräldrar var INTE med! Ingenting var på blodigt allvar. Huvudsaken var att man fick fika. Idag är det ju så att man oftast måste börja med att köpa nån dyr utrustning, och det är ju inte alla som har råd med det....
Det är inte lätt att vara barn idag men verkligen inte lätt att vara förälder heller! Det finns många tillfällen till att få känna sig misslyckad!
Min son Erik har spelat med Raubtiers sångare Per Hulkoff! Det är Erik på gitarr till vänster med randig tröja! Det är min kusins pojke Sebbe på trummor.
Varför är det alltid så mycket månad kvar i slutet av pengarna? Tänk om man skulle kunna krympa ner antalet dagar i en månad? Om man kunde det, DÅ skulle pengarna räcka! Det är inte lönen som är för låg....Det är månaden som är för lång! Nästa lön ska också räcka till sååå mycket! Sonen behöver ny jacka, bilen skulle behöva få handbromsen fixad och jag skulle behöva nya walking-skor. Sen har jag en dotter som tar studenten och ev ska flytta till egen lägenhet. Suck och Voj voj.....Walking-skorna får vänta till en annan månad....Eller en annan sommar!
Jag hoppas att det löser sig någon gång och att jag slipper bära denna ständiga förbannade oro varje månad. Det kan bara inte vara meningen att det ska vara så här jämt!
Sådärja! Det kändes skönt att få gnälla lite. Det är inte så att mitt liv innehåller bara elände just nu. Nej då! Det finns många glädjeämnen. Bäst är ju naturligtvis de som inte kostar pengar.
Jag fick faktiskt presenter häromdagen som gjorde mig väldigt glad. Den ena var en hårborste! Denna hårborste gjorde mig glad på många sätt. Dels behövde jag den, men mest var det för att en person (som betyder jättemycket för mig) hade hört mig svära över min gamla som var trasig och ville göra mig glad! Den andra presenten var choklad i en liten -formad ask . De som känner mig vet att jag älskar choklad och denna choklad var verkligen jättegod! Jag blev himla glad över dessa presenter och känner mig lite (men bara liiite) bortskämd.
Då är det snart dax att dra iväg mot stockholm igen! Kursavsnitt C i Internationell beskatning! En riktigt spänningshöjare;)! Avsnitt B blev tyvärr inställt pga det snökaos som rådde i Stockholm i slutet av förra månaden. Den delen kommer men vi vet inte ännu när. Kanske det blir en möjlighet att få uppleva våren lite tidigare än vad man är van vid?
Nästa vecka är det dags för avsnitt D så då åker jag iväg till Stockholm på måndag, tillbaka på onsdag och är ledig torsdag som alltså är skärtorsdag! Härligt!! Vi ska uppträda på pubafton på Seskarö på lördagen men annars är det en lång, ledig helg! Johan och jag har gjort lite planer för påsken men inget riktigt fastspikat. Vädret och skoterföret får avgöra hur det blir!
Idag åker jag och två kollegor till Stockholm för att gå kurs. Vi blir borta tills på fredag. I vanliga fall så hade det varit kul att åka iväg men inte nu när Kalle bor hos mig på försök. Dessutom ska min toa repareras med start idag så vi blir utan dusch några veckor. Det blir lite besvärligt för Kalle och Linnea att använda köket till tvätt och tandborstning men det hade ju kunnat vara värre! Nu får ju vi förhoppningsvis behålla toastolen på plats hela tiden ändå. Det är förmodligen bara väggen som är fuktskadad...
I lördags så tjuvstartade vi Alla hjärtans dag. Jag bjöd Johan, Kalle, Linnea och Jesper på Grekisk pyttipanna med tillbehör och Pollykaka med grädde till efterrätt. Hade väldigt gärna haft Erik också med men han var på Seskarö....
Så var denna vecka till ände.... Jag har inte varit på jobbet sen i måndags...Är sjuk. Förkylning och andningssvårigheter. Idag var jag till vårdcentralen och fick träffa en sjuksköterska. Hon kollade mina lungor, lungkapacitet och blodtryck. Lungorna lät "rena" sa hon men hon hörde att jag hade tungt att andas. Med tanke på att jag får samma besvär på våren när snön tinat och marken börjar torka upp så kan jag ha astma . Ingen höjdare direkt men bara jag får medicin som underlättar andningen så är jag nöjd. Jag ska tillbaka på måndag för mer undersökning av lungorna (spiometri) och sen på tisdag får jag träffa läkare.
På måndag ska jag även börja nyttja julklappen som jag fick av min dotter och hennes pojkvän. 1 månads träning på Nautilus. Har bokat tid men en instruktör. Borde ha börjat direkt efter jul men det har jag inte pga mina andningsbesvär. Nu tänkte jag börja men det blir inget som tar för hårt på flåset. Konditionen tar jag sen när jag fått ordning på andningen. Det känns lite kymigt att man måste hålla sig i stillhet mest! Jag som brukar röra på mig så mycket! Nu blir det bara stillsamma promenader...
Ikväll planerar jag aktiv TV-tittning och "fredagsmys" med Johan. Hmm...Kanske man skulle lyckas tillaga nått sött och sliskigt av de ingredienser som redan finns i mitt skafferi och kylskåp? Det kan nog bli riktigt spännande! Grädde finns...Och After eight!
På måndag kommer lönen och då får man fylla på matlagret igen!
Kylan håller staden i ett ishårt grepp. Bilarna "galopperar" längst gatorna på fyrkantiga hjul och det det enda man ser av de påbyltade människor man möter är en rödfrusen nästipp omgiven av rimfrost! Vanliga samtalsämne vid fikabordet är frusna vattenledningar och priset på ved och pellets. Igårkväll mätte termometern utanför mitt fönster -32,7. Mycket kallt, kan man tänka men ändå inte så kallt som januari 1999 då termometern visade -42 grader!! Det kallaste jag någonsin upplevt! Jag kommer ihåg att allt var så kusligt tyst ute. Det kändes som om luften hade frusit till is och man funderade på hur kallt det kunde bli innan alla frös ihjäl! Den vintern varade kylan i 2-3 dagar för att sedan inom loppet av 2 dagar förvandlas till rena blidan ( nästan nollgradigt)! Guud vad det var skönt!
Men tänk om omvänd situation skulle hända sommartid? Från 40-gradig hetta till plötslig frost! Vilken katastrof!! Alla odlingar skulle bli förstörda och priset på potatis och spannmål skulle stiga till skyarna! Nej usch! Inte tänka såna tankar mer. Nu ska vi bara vara glada att det inte blåser ute för DÅ skulle det vara ännu kallare!!
Julen 2009 har varit och farit! Som alltid känner man sig lite urblåst och tom efter denna helg. Hur man än försöker och planerar så blir det en hel del stress inför helgen. Men nu är den, som sagt, över för den här gången och vi har överlevt!
Men det har ju inte bara varit stress och elände...... Nej, det har varit en hel del mys med tända juleljus bl a. Jag har vräkt i mig en hel del skumtomtar oxå. Betydligt fler än vad jag brukar! Vanligtvis är jag ju mer för choklad...men ombyte förnöjer!
Ikväll planerar jag att besöka stadens biograf med en av sönerna. Hade velat ha med mig bägge två men den yngre av dem såg filmen igår tillsammans med sina kompisar. Men det är väl ändå inte så illa att få med sig 50 % av sönerna?! 100 % dotter ska äta middag tillsammans med sina klasskompisar ikväll så hon kommer inte heller med på bio. Det hade varit himla kul om jag hade kunnat bjuda 100 % av min barnaskara på middag samtidigt! Det har blivit lite svårare eftersom 33,3 % har övergått till vegetariskt kost och mina kockkunskaper i detta ämne är tämligen dåliga. Men det löser sig nog på nät sätt! Det svåraste är alltså att få 100 %-igt deltagende vid middagsbordet!
Gott Slut till er alla och må ni få en God Start på det Nya Året!
Det blir lite glest mellan mina inlägg här nuförtiden så det är väl dags nu med ett!
Igår var jag på en 40-års fest! Det var en kollega som fyllde och festen var i Mattila byagård. Det var mycket god mat och många trevliga människor där. Det blev tillfällen till många hejdlösa gapflabb så nu har jag träningsvärk i ansiktsmusklerna. Jag känner mig lite seeeg idag men ändå rätt pigg så jag ska nog ta och städa lite. Borde ta och tvätta köks- och vardagsrums fönstrena innan vintern är här. Och då är det ju lika att byta gardiner också. Och om jag byter gardiner så kanske det skulle vara lika att byta klädsel på soffan också. Hm..... Orkar jag börja med det? Måste nog fundera på saken....
I torsdags fick min dotter körkort. Så nu har jag ingen bil! Skämtar bara, men f n är det sant! Hon har bilen i Karungi hos pojkvännen. Lite oroligt är det när väglaget kan variera så mycket från en dag till nästa och hon är så ny bilförare, men jag måste ju låta henne få en chans att få bilvana! Hoppas bara att hon låter bli mobiltelefonen och bilstereon när hon kör...
För övrigt så känns livet riktigt skitbra just nu!
...består min arbetsplats av just nu. I vanliga fall har jag ordnad oordning på mitt skrivbord. Nu har jag bytt rum i all hast och bara buntat ihop allt i flytten. Nu har jag alltså oordnad oordning. M.a.o. så har jag ingen aning om var jag har nånting!! Detta börjar stressa mig lite grann....
I fredags hade vi avskedsfest för de kollegor som slutar eller flyttar till Luleå. Det blev en fest med skratt, tårar och god mat. Vi var ett litet tappert gäng som försökte tömma barskåpet men.. Vi var för få......
Jag hann med en sväng till statt och nya baren också! Kvällen slutade lite oväntat men jag hade himla roligt!
Nu börjar dagarna kännas kalla. Det är "vante-på" som gäller nu. Det börjar vara dags att tömma balkongen från möbler och blomlådor... Men först måste förrådet städas upp så att allt ryms dit!
Anna-Lena befinner sig i New York på "acting for film" kurs. Läs om hennes öden och äventyr i the Big Apple här http://scendrag.dramaze.se/#home Jag måste ju erkänna att jag är lite avis på henne....
Idag har jag vart på 4-årskalas. Det var min systers dotterdotter Alva som fyllde år. Festen var i Nikkala byagård och där fanns plats för festdeltagarna att springa! Dom som ville alltså... Själv kände jag inte riktigt för det... Jag hade tagit mig en joggingtur på morgnen, så det fick räcka. Nåväl, barnen kunde springa där. Vilket dom också gjorde. Jag tror att jag blev lite kär i en kille. Han hade ljust hår och var mycket noga med frisyren. Han satt och försökte imponera på mig genom att placera sugröret så nära sitt öga som han bara vågade. Han var supercharmig! Jag tror att han blev lite kär i mig också för han rusade rakt på mig och gav mina knän en spontan kram. Han hette Oscar och var 4 år.
I onsdags när jag kom till jobbet så kom chefen och sa att jag skulle flytta till ett annat rum. Eftersom personalstyrkan minskas så kraftigt och Försäkringskassan ska överta en stor del av våra lokaler så får vi som blir kvar trycka ihop oss i en och samma korridor. Rummet är likadant som det jag haft tidigare men nu sitter jag med fönstret mot söder (förut satt jag med fönstret mot öster) men det kändes inte likadant. Inte förrän jag fått upp all min konst på väggarna! Min konst består av teckningar som är målade och ritade av mina barn och syskonbarn. Jag hade haft chansen att plocka åt mig nån tavla av någon erkänd konstnär eftersom det fanns såna som hade prytt korridorerna men som nu plockats ner, men jag ville sätta upp min barnakonst. Den har känslomässig betydelse för mig. Den påminner mig om en tid som var mycket enklare och då jag kände mig betydelsefull och älskad. Barnen bjöd på villkorslös kärlek. Jag kommer ihåg när barnen stolta gav mig nån teckning och sa att dom hade gjort den åt mig för att jag skulle ta med den till jobbet. Och jag gjorde det! Stolt satte jag upp den där! Nu har jag inte alla teckningar uppe för jag har bytt ut vissa, men när jag hade kvar de andra teckningarna i ett skåp. Nu är mina barn stora och ritar inga teckningar åt mig mer. Livet som tonårsmamma är mycket mer komplicerat och jag känner mig ofta betydelselös. Kärleken har fått villkor och ofta en prislapp också!
Men det är tur att konsten finns kvar att beskåda! Då kan jag komma ihåg hur det var och att jag en gång tiden var "Världens bästa mamma"!
Usch vad jag har ätit idag! Jag som var orolig att jag inte skulle hinna äta middag idag har då hunnit få i mig mer än vad som hade behövts! Jag hann steka en hamburgare till middag. Sen åkte jag raka vägen till Alva som fyllde 4 år, och där fikade jag ju givetvis! Sen iväg till ett möte på Seskarö och där serverades det ostbricka. Mums! Sen skulle jag snabbt in till Ritva och säga Hej då till Tomas som åker till Thailand imorgon (han blir borta till nästa sommar) och där serverades det smörgåstårta, vilken jag givetvis inte kunde säga nej till!!
Så nu sitter jag här och känner mig propp-mätt.... Skyll mig själv!
Började jobba förra veckan men faktiskt så kändes det som att jag har varit ledig jättelänge och det var inte helt fel att återgå till jobbet igen. Nu kanske jag äntligen börjar fatta att jag fortfarande kommer att ha ett jobb ännu nästa sommar och förhoppningsvis ännu sommaren därefter också! Det har varit så många Up´s and Down´s kring jobbet (mest Down´s) de sista 2 åren så att man inte har vågat känna sig säker. Men nu är det kanske dags att göra det!
Denna sommar har det hänt lite av varje. Ibland har livet känts förbaskat bra....för att i nästa stund kännas mindre bra..Men "That´s life"! Jag har känt att jag har levt i alla fall:)
Jag har blivit mormoster igen:) Min systerdotter har fått en flicka den 21 juli. Det känns bra när släkten fylls på. Det tömdes ju en del när min farbror dog...
Liten Agnes..
I lördags stod vi i Dramaze för musikunderhållningen på en pubafton på Seskarö. Det gick vägen trots att jag fick jätteont i halsen och låg i feber natten mot fredag. Men det var jättekul att göra den sortens uppträdande! Vi gör gärna om det om vi blir tillfrågade!
Liten gruppbild på Dramaze (Anna-Lena saknas)
På söndagen var vi och badade i Sammakko-viken. Tyvärr så var inte Linnea med, det hade varit himla kul om jag hade fått med mig alla mina 3 barn samtidig! Det är inte så ofta nuförtiden som jag får gotta mig i moderskapet. Ungarna har ju alltid fullt upp med annat!
Erik med solskyddsfaktor 52.
Kalle intar strandposition.
Freja äter sjögräs.
Herrejestanes! Jag lyckades faktiskt få ihop till ett helt blogginlägg!? Och med bilder t.o.m.! Det har jag inte lyckats med på ett bra tag nu så det var då verkligen dags:)
Det är ett tag sen jag fick till ett inlägg här. Livet har varit lite upp o ner den sista tiden så det har inte funnits tillräckligt med ork eller inspiration för att få ihop lite text.
Igår var en mycket tung dag. Jag tog farväl av en människa som betytt mycket för mig. Han var inte bara farbror utan även en mycket god vän. Han har varit som en pappa för mig sen min pappa dog, en stor trygghet. Nu är saknaden stor.
Vi tog farväl genom att kasta rosor i havet i Haparanda hamn. När Therese och jag for till stugan på kvällen så hade 6 rosor drivit iland där vid stranden. De hade hittat hem till det stället som betydde mycket för honom.
Imorgon (eller rättare sagt senare idag) ska min yngste son konfirmeras. Så idag, när det har varit så vackert väder, har jag och min sons far hållit oss inomhus och gjort smörgåstårtor! Nu har jag bara att dekorera gräddtårtan och sen är allt klart! Men det gör jag imorgon bitti. Är lite skraj att elvispen stör nattsömnen för mina grannar...
Egentligen skulle tårtan ha varit färdig dekorerad men min dotter, som skulle på eftersläppet till studentfesten, ville att jag skulle avlägsna mig för hennes kompisar skulle komma hit en sväng före. Snäll som jag är (eller åtminstone försöker att vara) så gjorde jag som hon ville och gick iväg och besökte en kompis! Nu råkade klockan bli så mycket innan jag var hemma igen så jag lämnar tårtdekoreringen till i morgon.
Vad är det som händer när vi föräldrar plötsligt blir så pinsamma att våra barn helst vill säga upp släktskapet med oss? Vad gör vi för fel (mer än att vi finns till)? Vi borde ha fått med en manual ifrån BB med ett felsökningsschema! Ni vet, en sån där som man får till TVn eller datorn. Det skulle ha underlättat mycket för många föräldrar, tror jag!
Nej, nu ska jag sluta fundera över detta och gå och lägga mig. God natt!
Jag har upptäckt att jag är ganske feg. Vad jag än företar mig så måste jag tänka mig noga för. Så när förändringar sker i mitt liv så är det en ganska lång startsträcka innan jag lyfter. Som nu det här med mitt jobb! Jag funderar och grubblar över vilken väg jag ska ta. Under tiden så har andra människor i min omgivning hunnit byta jobb och ändra riktning på sina liv flera gånger om! Det är ju visserligen lite svårt för mig att ta något steg än när man inte har fått uppsägningen i handen än, men jag vill ha lite framtidsplaner. Om man får något att se fram emot så känns ju livet lite lättare.
Igår sprang jag på en gammal klasskompis som jag inte sett på nästan 14 år. Det var Barbro som numera bor på Gotland. Hon var sig lik. Jag blir alltid lika fascinerad när jag träffar på nån som jag inte sett på gud-vet-hur-länge och det känns som om man träffat personen alldeles nyligen! Det är så himla kul att se att man inte behöver förändras bara för att man t.ex. flyttat, gjort karriär eller bara blivit äldre. Barbro och jag kom överens att vi skulle träffas igen när hon kommer hit upp under sommaren.
Igår var jag och såg när min yngste son deltog i en simtävling. Det var bara en liten klubbtävling men det var Eriks första och han vann bröstsim i sin klass! Mycket roligt med tanke på att han inte tränat mer än nån månad.
Man får vara glad för det lilla man lyckas åstadkomma i livet
…) och tvingar med henne på en 1 timmes morgonpromenad. När vi väl kommit utanför dörren så piggnar hon till och tar täten. De senaste två mornarna har jag varit motvillig till promenaden pga slasket men jag har ändå genomfört den utan att korta av den. Är faktiskt lite stolt över mig själv
! Men folk skrattade ändå så dom var nog nöjda. Det var ju bara vi som visste hur det egentligen skulle ha varit
! Det är Erik på gitarr till vänster med randig tröja! Det är min kusins pojke Sebbe på trummor.
!
. Det är inte så att mitt liv innehåller bara elände just nu. Nej då! Det finns många glädjeämnen. Bäst är ju naturligtvis de som inte kostar pengar
.
-formad ask . De som känner mig vet att jag älskar choklad och denna choklad var verkligen jättegod! Jag blev himla glad över dessa presenter och känner mig lite (men bara liiite) bortskämd
. Förkylning och andningssvårigheter. Idag var jag till vårdcentralen och fick träffa en sjuksköterska. Hon kollade mina lungor, lungkapacitet och blodtryck. Lungorna lät "rena" sa hon men hon hörde att jag hade tungt att andas. Med tanke på att jag får samma besvär på våren när snön tinat och marken börjar torka upp så kan jag ha astma 
!! Alla odlingar skulle bli förstörda och priset på potatis och spannmål skulle stiga till skyarna! Nej usch! Inte tänka såna tankar mer. Nu ska vi bara vara glada att det inte blåser ute för DÅ skulle det vara ännu kallare!!
? Måste nog fundera på saken....
