6 oktober
Idag för 34 år sedan så slogs mitt och många andras liv i spillror.
Vi var ett gäng på fyra flickor som hängde ihop sen barndomen. Vi kunde vara så ovänner ibland och svor att vi ALDRIG skulle prata med varann igen. Men det gick över och så var vi bästisar igen. Ibland gaddade vi ihop oss två och två..... men det slutade alltid att vi blev vänner alla fyra igen.
Vi hade just klivit in i tonåren när en av tjejerna dog. Den 6 oktober 1976. Det var en onsdag, precis som i år. Hon blev påkörd av en lastbil i närheten av där jag bodde. Livet blev sig aldrig likt för nån av oss efter den dagen. Vi var i den åldern när man tror att man är odödlig, och så hände det en så fruktansvärd sak! Det fanns ingen krishjälp att få på den tiden. Familjen fick nog heller ingen hjälp, skulle jag tro. Kanske av prästen. Det var så smärtsamt och jobbigt för alla att prata om henne så man valde att lägga locket på och låtsas som att ingenting hade hänt och som hon aldrig hade funnits. Jag kan inte tala för dom andra men jag hade behövt få prata om henne. Igen och igen och igen! Tills jag hade bearbetat olyckan och fått lägga den bakom mig. Tills jag bara hade haft dom roliga och goda minnerna kvar. Och det finns sådana men dom är fortfarande så svåra att komma åt.
Men jag kommer ihåg hur hon skrattade, att hon bara hade en smilgrop och spikrakt hår. Hon var otroligt söt och skulle ha blivit en riktig skönhet om hon hade fått växa upp.
Jag var till hennes grav idag. Det är 34 år sedan olyckan hände men fortfarande gör minnet ont.
Vi var ett gäng på fyra flickor som hängde ihop sen barndomen. Vi kunde vara så ovänner ibland och svor att vi ALDRIG skulle prata med varann igen. Men det gick över och så var vi bästisar igen. Ibland gaddade vi ihop oss två och två..... men det slutade alltid att vi blev vänner alla fyra igen.
Vi hade just klivit in i tonåren när en av tjejerna dog. Den 6 oktober 1976. Det var en onsdag, precis som i år. Hon blev påkörd av en lastbil i närheten av där jag bodde. Livet blev sig aldrig likt för nån av oss efter den dagen. Vi var i den åldern när man tror att man är odödlig, och så hände det en så fruktansvärd sak! Det fanns ingen krishjälp att få på den tiden. Familjen fick nog heller ingen hjälp, skulle jag tro. Kanske av prästen. Det var så smärtsamt och jobbigt för alla att prata om henne så man valde att lägga locket på och låtsas som att ingenting hade hänt och som hon aldrig hade funnits. Jag kan inte tala för dom andra men jag hade behövt få prata om henne. Igen och igen och igen! Tills jag hade bearbetat olyckan och fått lägga den bakom mig. Tills jag bara hade haft dom roliga och goda minnerna kvar. Och det finns sådana men dom är fortfarande så svåra att komma åt.
Men jag kommer ihåg hur hon skrattade, att hon bara hade en smilgrop och spikrakt hår. Hon var otroligt söt och skulle ha blivit en riktig skönhet om hon hade fått växa upp.
Jag var till hennes grav idag. Det är 34 år sedan olyckan hände men fortfarande gör minnet ont.