Midsommarafton...fy!
I övermorgon är det midsommarafton. Suck! Jag vet inte rktigt varför, men jag har aldrig gillat midsommarafton riktigt. Jo förresten, midsommar var skoj när jag var barn! Det var den dagen man fick ta sommarens premiärdopp i havet. Jag och min syster fick den traditionella midsommar-slanten som räckte till godis, en Kalle Anka-pocket och ett par badtofflor
. Vi brukade få sova över i tältet på gräsmattan eller i våran stuga, bara hon och jag. Det var spännande! Jag kommer ihåg en misommar när jag var ca 10-11 år. Anita och jag sov över i stugan. Vi hade godis, en bandspelar och en Elton John kassett med en liveinspelning. Jag sjöng med i låtarna fastän jag inte kunde texten. "Lucy in the sky with diamonds" blev "Lucy in the sky with a german". Vi skrålade ikapp till "Your song". Då var midsommaraftnar roliga och livet var enkelt!
Ju äldre jag blev desto mer ångestladdat blev det här med midsommarafton. Min första kille svek mig på vår första gemensamma midsommarafton. Han for iväg på en fest som var roligare än mig och dit jag inte var bjuden. Sen kom några år då jag oftast fick vara den nyktra, skötsamma chauffören som tog order om att köra hit och dit och kors och tvärs. Det kändes som om jag inte tilläts att ha roligt.
När ungarna kom så försökte jag fira midommar för deras skull och det kändes rätt bra. Sen fick barnens far ett sånt jobb som innebar att han var spindeln i nätet för midsommaraktiviteterna på Seskarö. Det innebar att han for iväg hemifrån tidigt på morgonen och var borta nästan hela dagen. År efter år var det så, men det var hans jobb. Det hade stor betydelse för byn. Men för mig så var det inte så kul. När ungarna blev större så började jag också hjälpa till med byns midsommaraktiviteter.
Tyvärr så förknippar jag midsommarafton med stress och många dåliga humör. Jag vet inte ens hurdan midsommarafton jag skulle vilja ha längre! Men det är ju också så att "har man inte för stora krav så blir man heller inte besviken".
Toodelidoo!
. Vi brukade få sova över i tältet på gräsmattan eller i våran stuga, bara hon och jag. Det var spännande! Jag kommer ihåg en misommar när jag var ca 10-11 år. Anita och jag sov över i stugan. Vi hade godis, en bandspelar och en Elton John kassett med en liveinspelning. Jag sjöng med i låtarna fastän jag inte kunde texten. "Lucy in the sky with diamonds" blev "Lucy in the sky with a german". Vi skrålade ikapp till "Your song". Då var midsommaraftnar roliga och livet var enkelt!Ju äldre jag blev desto mer ångestladdat blev det här med midsommarafton. Min första kille svek mig på vår första gemensamma midsommarafton. Han for iväg på en fest som var roligare än mig och dit jag inte var bjuden. Sen kom några år då jag oftast fick vara den nyktra, skötsamma chauffören som tog order om att köra hit och dit och kors och tvärs. Det kändes som om jag inte tilläts att ha roligt.
När ungarna kom så försökte jag fira midommar för deras skull och det kändes rätt bra. Sen fick barnens far ett sånt jobb som innebar att han var spindeln i nätet för midsommaraktiviteterna på Seskarö. Det innebar att han for iväg hemifrån tidigt på morgonen och var borta nästan hela dagen. År efter år var det så, men det var hans jobb. Det hade stor betydelse för byn. Men för mig så var det inte så kul. När ungarna blev större så började jag också hjälpa till med byns midsommaraktiviteter.
Tyvärr så förknippar jag midsommarafton med stress och många dåliga humör. Jag vet inte ens hurdan midsommarafton jag skulle vilja ha längre! Men det är ju också så att "har man inte för stora krav så blir man heller inte besviken".
Toodelidoo!
