Dags för mitt testamente?
Jag går och bär på en domedagskänsla. Jag tror att min sista stund börjar närma sig.
Jag ska operaras i foten på fredag, om jag nu inte bangar ur eller blir förkyld eller blir påkörd eller.... nåt. Jag har lidit av Hallux Valgus (snedvriden stortåled) sen jag var mycket ung. Första gången jag sökte läkare för detta så var jag tolv (12!) år. Jag hade fruktansvärd värk och när jag var i 18-19 årsåldern så fick jag tid för operation men vid den tidpunkten så hade jag börjat dansa jazzdans och den träningen innebar att värken minskade så mycket att jag tackade nej till operation. Jag hade inte tänkt låta operare fötterna nå mer i detta livet men en läkare (en neurolog) som skulle kolla mina reflexer under fötterna förfasade sig över mina fötter och remitterade mig till en ortoped som genast sa att "Självklart ska dina fötter opereras! När vill du göra det och vilken fot ska vi ta först?" "Tidigast sensommaren och höger", sa jag och så blev det tydligen.
Jag ska sövas så jag är lite orolig att jag inte vaknar upp nå mer. "Varför det?" säger alla. "Varför inte" säger jag. Nån gång kan väl sånt också hända och varför inte den här gången?
Nåväl, jag har funderat över min sista vilja och sånt och kommit fram till att mina barn får själv bestämma. De två sakerna som jag vill att dom kommer ihåg det är att mina organ får doneras och att jag ska kremeras (efter min död givetvis). Vart sen askan hamnar får mina barn bestämma.
Sen har jag inte så mycket ägodelar så det blir förhoppningsvis inte nåt tjafs. Man får väl lägga dem i tre lika värda högar och sen lotta.
Dör jag nu så kan jag väl säga att jag är rätt så nöjd med hur mitt liv blev. Visst finns det saker jag ångrar, men mest ångrar jag det jag inte gjorde.
Nej, nu slutar jag med dessa funderingar och går och hänger tvätt.
PS: Håll tummarna för mig på fredag.